Igår drog vi till landet. Vi packade ner våra sängkläder och ett varsitt ombyte och drog. Det kändes jävligt skönt när vi var på väg upp! Tänk er själva; frisk luft heeeela tiden, Ticke kan få gå ut själv, Kiara kan springa omkring på tomten utan koppel! Men ja, vi kom upp till landet och sen tröttnade jag i princip på en gång. Det var bara en massa gnäll och tjaffs och bråk och skrik och ännu mera gnäll. Jag som trodde att vi hade åkt till landet för att få lite lugn och ro? Tydligen inte.
Nåväl, det blev väl inte bara en misslyckad vistelse på landet. Vi hade riktigt mysigt och trevligt också. Vi satt och spelade TP (tror jag att det heter...), åt strömming med potatismos till middag, drack litervis med kaffe. Vi skrattade, pratade och hade rätt kul. Däremot så hände det en grej när vi var där. Jag trodde att jag skulle DÖ på riktigt. Jag är ju, som ni säkert redan vet vid det här laget, livrädd för småkryp, smådjur, fåglar... Ja, you name it. När jag, Dennis och Ticke skulle gå ner i gillestugan för att sova lyckades Dennis (det puckot reds. anm.) skrämma upp mig riktigt ordentligt! Han kikade in genom dörren och backade två steg, tittade på mig och sa med lätt skärrad ton: "VEM har varit här? Någon har varit här inne och röjt bland våra saker!". Redan där var det kört för mig egentligen, jag hade inte gått in i stugan ens om jag fått en miljon kronor att spendera på vad jag ville. Absolut inte. Såååå vi ropade på Dennis mamma och frågade om vi kunde få sova i stora huset istället, så hon kom ner till oss och skulle hjälpa oss bära upp sakerna till huset igen. Hon gick in i gillestugan och slängde ut IKEA-kassen med våra täcken och kuddar i och sa till mig att bära upp den till huset. Jaja, tänkte jag, jag får väl göra det då.. Så, det är nu det älskigaste, äckligaste, most creepiest kommer... Jag tog tag i kassen och hann väl gå två steg innan det pep till ordentligt från kasshelvetet. Jag dooooog nästan. På riktigt. Jag trodde att hjärtat stannade, luftrören försvann puts väck, lungorna fanns inte kvar. Jag ville springa iväg fort som fan, fortfortfort. Men jag stod kvar, för jag kunde inte röra mig. Inte förrän D's mamma gick mot kassen, då vände jag på klacken och drog upp till huset istället.

Men annars har det väl varit en trevlig upplevelse på landet, den här gången också. Fast nu har vi nog bestämt oss för att nästa gång vi åker upp dit igen, då åker vi ensamma. Bara jag, Dennis och Ticke. Och Dennis mormor :)