If I take your heart, I will heal these old wounds.
Kan man göra makaronilåda av sönderkokta makaroner?
Jag tänkte att det kanske var lite bättre nu, att vi kanske går mot ljusare tider? Men neeeeej. "Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket." True shit. Det är som att gå i regn med ett söndertrasat paraply. Som att gå i snöslask i sommarskor med hål framme vid tårna. Som att sitta i ett sjunkande skepp.
Men vad gör man när man bara går mot mörkret? Tänder lite värmeljus och hoppas att det kanske hjälper? Att det kanske hjälper en att se något slut på allt elände.. Eller ska man bara dras med och ignorera allting? Problemen läggs på hög och var gång det uppstår ett nytt hinder kollar man igenom den där problemfyllda högen och drar fram det värsta tänkbara igen. Varje gång. Hela tiden. Jag önskar att det finns ett bra slut på den här dåliga boken.
