Det räcker nu.
Den har börjat gnaga i mig igen, den där jävla ångesten. Och oron, rädslan för att allt ska vara som förut. Att allting ska bli som förut.
Jag har det bra nu, och det är såhär jag vill ha det. Jag vill inte ha det på något annat sätt, mitt liv är nästintill perfekt,
men ändå gnager den där oroskänslan i mig dag in och dag ut.
Har man väl vant sig vid någonting är det svårt att avvänja sig. Ett beteende kan sitta kvar i en människa under väldigt lång tid,
och jag känner att det räcker nu. Det räcker för mig.
Jag vill leva och vara glad, leva och vara sådär lycklig som jag varit förut. Jag behöver en paus från det här nu,
från ångesten och oron.
Det finns bara en människa som kan ändra på mitt mående,
och den människan är jag.
Kommentarer
Trackback
