Den där tiden
Igår kom jag på mig själv med att sakna. Jag saknar så otroligt många människor som jag idag inte har någon kontakt med av vissa anledningar, några mindre allvarliga och desto fler mer allvarliga. Jag saknar stunderna när livet lekte och allt var helt jävla underbart. Jag saknar tiden när kärleksproblemen var nästintill obefintliga, och då när vi kunde sitta ute i flera timmar och kedjeröka och dricka kaffe.
Jag saknar mig själv lite grann, för någonstans i allt det här försvann jag iväg och nu hittar jag inte mig själv.
Jag saknar den där känslan när man inte behövde bekymra sig om någonting, när man slapp vänta i en evighet. Jag saknar att ha någon hemma, någon som är bara min.
Men framförallt saknar jag den där personen, den som alltid fanns där när allting sket sig för mig. Den där personen som jag kunde lita på till hundra procent vid vissa tillfällen, men vid andra var man inte värd en flugskit ens en gång.
Och den där väntan, jag saknar att inte behöva vänta på allting. Allt ska ta sån förbannad jävla lång tid.
För väntan är det värsta.
Kommentarer
Trackback
