Dag 2 - Min första kärlek
Oj... Jag tror att alla kärlekar är den första. Man känner ju inte på samma sätt för varje ny förälskelse, inte jag iallafall. Men... Det finns faktiskt en kille som jag nog aldrig kommer glömma. Vi träffades bara i 6 månader ungefär. Jag var 17 tror jag. Jag blev sådär galet, jävla kär i honom. Vi umgicks mycket, jag och han. Även hans bror och min kusin Nathalie umgicks mycket. Jag har nog aldrig klickat så bra med en kille förut.
Han kom från Argentina, kunde ingen svenska alls. Så vi fick kommunicera med den pyttelilla spanskan jag kunde och med hjälp av gissningar. Jag var så kär i honom!
Dock fick jag, efter kanske två månader, veta att han hade flickvän. I Landet Ingenstans. Hon satt på andra sidan jordklotet och väntade på honom, på att han skulle komma hem igen. Och det gjorde han ju till sist.
Det var den där jävla dagen i november som jag fick veta att han skulle resa tillbaka. Jag var i Spanien och hade ringt honom från en telefonkiosk. Vi tjafsade i telefon minns jag och så skrek han till mig på spansk-svenska "jag ska åka till Argentina!". Allting stod stilla. Jag tänkte till och med att jag slutade andas.
När jag kom hem igen var det vara en vecka kvar till han skulle åka. Jag trodde att jag skulle gå sönder, man vill ju inte förlora den man faktiskt älskar. Men han åkte. Och jag fortsatte vara hel. Fast jag kan, än idag, hoppas att han kommer tillbaka.
Han är nog mitt livs kärlek. Jag brukar säga till Nathalie, att om E kommer tillbaka, då lämnar jag mitt förhållande om jag befinner mig i ett sånt. 11 år har gått sen han åkte, men han gjorde sånt avtryck hos mig att jag nog aldrig glömmer honom.
Det är nog min första riktiga kärlek.
Kommentarer
Trackback
