Ordningen är återställd.
Ledig, utgång.
Isag känner jag mig bra. Jag är glad, jag mårbra. Största plusset idag är att jag är ledig ikväll! Jag ska passa på att gå ut, ha kul och strunta i allt runt omkring.
Kär bli Patricia ikväll, trots att jag egentligen inte är så förtjust i det stället. Menmen.
30 dagar kvar till SEMESTER!
Torsdag, EN MÅNAD KVAR!
Toradag idag. Vaknade sent, alldeles för sent faktiskt. Skulle vara uppe vid nio senast och åka och ta blodprover, men tji fick jag. Får se till att ta dom imorgon istället. Rätt viktigt ändå, för läkartiden är på tisdag, och då måste proverna vara klara.
Jag är på väg till jobbet nu. Det blir ett kort förkvällspass, 18-22. Lovely, huh?
Förresten, en månad kvar nu bara, sen vankas 15 dagars semester. Hur underbart är inte det?!
Onsdag eller torsdag eller någonstans däromkring.
Hur mycket jag än kämpar på så finns det alltid något som rycker mig tillbaka. Jag orkar inte vara glad på låtsas längre.
Ni vet den där känslan av otillräcklighet? Jag känner den nu, hela tiden nästan. Jag räcker inte till där jag behöver räcka till. Lämnar mig själv åt sidan för ofta, och det är bara jag som får lida i slutändan.
Missat för mycket i skolan nu, orkar inte plugga, orkar inte jobba, orkar inte städa, diska, laga mat, duscha, klä på mig. Orkar inte. Och sömnen försvann någonstans däremellan också, ligger minus på det där sömnkontot som var så populärt att prata om förut. Jag har nog bara tagit på mig för mycket.
Utmattad.
Känner mig helt väck. Hela kroppen är så trött nu, hjärnan är trött. Det har varit så mycket på sistone, både själsligt och kroppsligt. Hjärnan har gått på högvarv, vad vill jag egentligen?
Så trött. Utmattad. Trött på livet idag, men imorgon är det nog bättre.
