Jag klev upp klockan sju imorse. Ticke och Dennis låg fortfarande och sov. Det var knäpptyst i hela lägenheten. Så hörde jag en röst, en ljus röst som nynnade. Ticke hade vaknat och låg i sin säng och nynnade för sig själv. Så hörde han mig och tystnade tvärt. En minut gick innan han ropade på mig. "Varför sover inte du mamma? Är det morgon fast det är mörkt ute?". Jag svarade att det är morgon. "WOW! Då får väl jag också kliva upp?" och så hörde jag en duns och tassande steg. Ut ur rummet kom Christopher, med det största leendet jag någonsin sett.
"Jag älskar dig så mycket, mamma!" sa han och kröp upp i min famn.

Min grabb är så underbar!