Det känns som att jag långsamt, långsamt har börjat klättra igen. Väldigt långsamt går det, men jag kanske är på väg uppåt iallafall? Och det gör så ont, i hela kroppen.. För jag vet att även om jag kommer upp, så trillar jag ner igen. Det står liksom skrivet i stjärnorna för mig. Jag kämpar, varje jävla sekund, jag kämpar. Och jag springer, hoppar, fäktar med armarna, försöker att inte tänka. Bygger upp någon jävla mur som inte borde finnas egentligen, bara för att jag är rädd. Jag är så rädd för vad som kommer hända. Det värsta är att jag inte vet när det händer, eller varför det kommer hända, jag bara vet.

 

En människa orkar inte hur mycket motgångar som helst, det vet jag. Men när ska motgångarna ta slut? När kommer perioden ta slut? Fortsätter det i den här takten så kommer jag stå stilla här om ett år. Om tio år.

 

Och jag är arg idag. Igen. Jag är arg på människor, dumma personer som bara klampar in och bestämmer och sätter en på plats. Jag är arg på mig själv för att jag lät mig luras till något som jag trodde skulle bli bra. Det är bara på prov i ett halvår ungefär, sen diskuterar vi igenom saken. Jag hatar mig själv för att jag är så jävla blåögd och naiv och för att jag tänkte att "nu kanske jag ändå kan lita på den här människan, hen kanske tagit förnuftet tillfånga och slutar lura mig när det gäller viktiga saker?". Ja, jo tjena.. Grundlurad blev jag. Jävla idiot! Nu blir jag bara ännu mer arg, så jag ska dricka mitt kaffe, plocka undan lite mer och sen gå ner till ICA och köpa grädde. Pannbiff, gräddsås och broccoli blir det till middag idag.