Det känns som att jag går omkring i en tjock dimma, jag ser ingenting framför mig, ingenting bakåt. Jag vet inte vad som händer runt omkring mig. Men jag vet att någonting har hänt. Jag förstår inte.. Jag förstår inte! Det känns som att livet trippar på tå runt mig, så tyst som möjligt för att inte råka slå sönder muren jag lyckats få upp. Det bränner, det bränner något otroligt. Det gör så ont. Jag vet inte ens vad jag ska säga, för allt känns så.. Ja, det känns. Alla ord jag får ut mig, det känns som något sladdrigt, äckligt, falskt. Jag försöker andas, försöker komma ihåg hur man gör för att gå. Försöker få hjärnan som går på högvarv hela tiden att slappna av. Försöker äta, försöker skratta, försöker leva. Försöker se igenom dimman, försöker blicka framåt. Jag vill gråta, jag har inte ens lyckats göra det ännu. Allt känns så.. Dumt. Jag har slagit i botten, så jävla hårt. Så hårt, så hårt. Det gör så jävla ont..


Jag vet ju vem jag är, jag vet det. Du vet vem jag är.. Det är så dumt, allting.. Idiotiskt. Jag. Är. Så. Jävla. Dum.