Det svåra är inte att bara strunta i allting.. Det är faktiskt relativt lätt. Det som är svårt är att låtsas att det som alltid funnits inom mig inte finns längre. Jag är så kluven, delad i två jävla läger. Jag vet inte vilket jag vill välja. Å ena sidan vill jag bara lyssna på alla andra och göra det som faktiskt skulle vara mest rättvist mot mig själv. Men... Å andra sidan vill jag lyssna på mig själv. För jag vet väl mer än någon annan vad som är bäst för mig?

Idag är en sån dag då jag helst av allt vill krypa ihop hos någon, bara få en jävla kram. Eller en klapp på huvudet, eller axeln. Ett snällt ord eller så. Eller bara värme. Närhet. Inte fan vet jag!
Jag tänker tillåta mig själv att må helt jävla åt helvete nu.