Usch och fy! Jag saknar Christopher så himla mycket. Ska prata med hans pappa senare så vi kan komma överens om när nästa umgänge ska bli.

Under alla dessa år som Ticke har bott hos sin pappa har folk frågat mig varför, och samtidigt som jag berättar så dömer som mig. Jag ser det i ögonen och hör på deras tonfall att jag redan är dömd. Vilken mamma lämnar barnet till sin pappa? och hur kan hon inte ha sin son hos sig? är vanliga saker folk tänker.

Att han bor hos sin pappa har ingenting att göra med att jag inte vill ha honom som vissa verkar tro. Jag vill ha honom hos mig hela tiden, dygnet runt. Jag vill att han ska bo hos mig. Anledningen till att Ticke flyttade var för att jag tyckte att hans pappa skulle få chansen att visa att han faktiskt är en pappa. Jag ville att han och Cristopher skulle få en bra kontakt med varandra, för umgänget som var mellan dom när Ticke bodde hos mig, det var knapphändigt. Ett dygn var femte helg och lite mer på sommaren. Det var det.

Ticke har faktiskt en väldigt bra pappa. Han är en förebild för Christopher på många sätt, och när han träffade sin fru så mognade han väldigt mycket. Då kom vi överens om att Ticke skulle få flytta till honom.

Jag ångrar mig tusen gånger om dagen, minst, att jag var så dum att jag lät honom flytta. För nya bekantskaper berättar jag inte ens att jag har barn och att han bor med sin pappa, för jag orkar inte bli dömd. Jag älskar mitt barn mer än allt, och jag gör vad som helst för honom - kosta vad det kosta vill. Men den där chansen, att Ticke skulle få bra kontakt med sin pappa, det var en chans jag inte ville missa. Jag vet så många barn som inte har någon kontakt med sin pappa, och jag ville inte att mitt barn skulle vara ett av dom.

Jag missar ingenting hos Christopher. Är det skolavslutning, så kan ni räkna med att jag är där. Jag var med honom när han tog sina första steg, när han tappade sin första tand, när han började på dagis. Jag var med honom på hans första biobesök. Jag har suttit på sjukhuset med honom när han har varit sjuk, och jag har tröstat och kramat och varit arg och stolt och superglad. Tillsammans med honom. Jag blåser bort smärtan på knäna om han ramlar. Jag finns alltid för Christopher, oavsett vad.

Men... Vissa människor är så trångsynta. Dom ser bara att jag lämnade bort mitt barn. Jag har inte gjort det. Christopher är den största gåvan i mitt liv. Jag kommer nog aldrig få uppleva småbarnsår igen, och jag är så tacksam att jag har fått uppleva det med min son. Jag lämnar honom aldrig, oavsett vad ni tycker. Jag har inte lämnat honom.