Jag kommer nog aldrig bli mig själv igen efter den här intensiva jobbperioden jag har haft nu. Jag har missat möten, samtal, läkartider och glömt bort mina vänner (inte glömt på riktigt då). Jag har struntat i att göra saker för mig själv, jag har prioriterat jobbet framför allt dessa två månader som har gått sen sjukskrivningen gick ut.

Och nu.. Nu känner jag mig som ett skal utan innanmäte. Jag är liksom bara jobb och plugg. Och jag har egentligen två val: Jag kan sluta jobba, eller sluta plugga. Men vänta.. Nä! Det kan jag ju inte alls. Jag måste ju jobba för att kunna plugga, för jag har inte råd att plugga annars. Och om jag inte pluggar kan jag inte behålla jobbet eftersom dom måste få in fler undersköterskor nu och jag är klar i december typ. Tror jag iallafall.

Eller.. Det finns ett alternativ till. Jag kan börja säga nej. Nej, jag kan inte ta det passet. Nej, jag kan inte jobba extra. Nej, jag kan inte ställa upp. Fast då får jag dåligt samvete istället för att jag aldrig ställer upp och för att jag alltid säger nej. Hur gör andra normala människor? Jobbar alla såhär jävla tokmycket?

 

Jag längtar tills på tisdag. Då har jag 8,25 (haha!) dagars ledighet att se fram emot. Jag ska umgås med Christopher så mycket att han tröttnar på mig. Nä, inte riktigt kanske.. Men vi ska göra mycket roligt i sommar iallafall, trots att jag kommer jobba vissa dagar i veckan.