Han kom från Argentina, kunde ingen svenska alls. Så vi fick kommunicera med den pyttelilla spanskan jag kunde och med hjälp av gissningar. Jag var så kär i honom!

Dock fick jag, efter kanske två månader, veta att han hade flickvän. I Landet Ingenstans. Hon satt på andra sidan jordklotet och väntade på honom, på att han skulle komma hem igen. Och det gjorde han ju till sist.

Det var den där jävla dagen i november som jag fick veta att han skulle resa tillbaka. Jag var i Spanien och hade ringt honom från en telefonkiosk. Vi tjafsade i telefon minns jag och så skrek han till mig på spansk-svenska "jag ska åka till Argentina!". Allting stod stilla. Jag tänkte till och med att jag slutade andas.

När jag kom hem igen var det vara en vecka kvar till han skulle åka. Jag trodde att jag skulle gå sönder, man vill ju inte förlora den man faktiskt älskar. Men han åkte. Och jag fortsatte vara hel. Fast jag kan, än idag, hoppas att han kommer tillbaka.

Han är nog mitt livs kärlek. Jag brukar säga till Nathalie, att om E kommer tillbaka, då lämnar jag mitt förhållande om jag befinner mig i ett sånt. 11 år har gått sen han åkte, men han gjorde sånt avtryck hos mig att jag nog aldrig glömmer honom.

Det är nog min första riktiga kärlek.